Vem har rätt att ställa en dyslexidiagnos?
Det finns inget övergripande beslut som innefattar såväl skola som sjukvård och arbetsliv. Praxis varierar därför mellan olika typer av verksamheter. Man ska dock skilja rätten att utreda från rätten att diagnostisera. Medicinska diagnoser (t.ex. enligt klassificeringssystemet ICD-10, som används i svensk sjukvård) får bara ställas av medicinskt utbildad och legitimerad personal, som logopeder, psykologer och läkare. Själva ordet diagnos är dock inte skyddat och det finns andra typer av diagnossystem, t.ex. DSM-V som används inom psykiatrin.
Det är därmed inget som hindrar att t.ex. pedagoger utreder läs- och skrivsvårigheter och ställer ett slags diagnos, om än ej i ordets medicinska bemärkelse. Svenska Dyslexiföreningen rekommenderar att man i en utredning arbetar i team för att ställa en diagnos. Teamets kompetens ska samverka på bästa sätt. Här används de specialister som ärendet kräver – pedagog, logoped, psykolog m.fl. Teamet kan göra en fördjupad kartläggning och har rätt att ställa en diagnos, som ska ligga till grund för ett åtgärdsprogram. Här menas således inte diagnos i ordets medicinska betydelse. För det pedagogiska arbetet i skolan krävs inga medicinska diagnoser. Se också fråga 22 om dyslexidiagnos på högskoleprovet.
