Definitioner av dyslexi

Definitioner förekommer på många nivåer och fyller olika funktioner. Vanligen skiljer man på utvecklingsdyslexi och dyslexi förvärvad genom hjärnskada under uppväxten eller i vuxen ålder. I detta avsnitt avser definitionerna utvecklingsdyslexi.

2002 formulerade ”The International Dyslexia Association” en definition där man tar upp svårigheter att avkoda enskilda ord och/eller flytande ordigenkänning, beroende på fonologiska brister som ett viktigt kriterium.

"Dyslexi är en specifik inlärningssvårighet som har neurologiska orsaker. Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavning och avkodningsförmåga. Dessa svårigheter orsakas vanligen av en störning i språkets fonologiska komponent, som ofta är oväntad med hänsyn till andra kognitiva förmågor och trots möjligheter till effektiv undervisning. Sekundära konsekvenser kan innefatta svårigheter med läsförståelse och begränsad läserfarenhet, vilket kan hämma tillväxten av ordförråd och bakgrundskunskap"
** (Originaltexten finns i slutet av detta avsnitt)

Høien och Lundberg har i sin definition brister i avkodningen av språket som det viktigaste kriteriet. Dyslexi förutsätter enligt deras definition inte någon diskrepans mellan avkodning och begåvning. Det innebär att dyslexi kan förekomma på alla begåvningsnivåer. Deras definition skiljer sig således i detta avseende från de två tidigare nämnda.

"Dyslexi är en störning i vissa språkliga funktioner som är av betydelse för att kunna utnyttja skriftens principer vid avkodning av språket. Störningen ger sig i första hand tillkänna som svårigheter att uppnå automatisk avkodning vid läsning. Störningen kommer också tydligt fram i bristfällig stavning. Den dyslektiska störningen går i regel igen i släkten, och man kan anta att en genetisk disposition finns i botten. Utmärkande för dyslexi är att problemen ofta är bestående. Även om man kan uppnå en godtagbar funktion i läsning, hänger problemen med stavning envist med"
(Høien och Lundberg 1992)

World Federation of Neurology formulerade 1968 en definition av dyslexi som blivit klassisk och som långt fram på 1990-talet var den dominerande. Den lyder i svensk översättning:

”En störning som kommer till uttryck i svårigheter att lära sig läsa trots vanlig undervisning, normal intelligens och rimliga socio-kulturella villkor. Dyslexin beror på basala kognitiva störningar ofta med konstitutionell bakgrund"
* (Originaltexten finns i slutet av detta avsnitt)

Denna definition är exempel på en diskrepansdefinition, där ett viktigt kriterium är skillnaden mellan intelligens och läsförmåga. Den utesluter dessutom orsaker som brister i skolgång och hemmiljö.

Sjukvården
Det finns internationella diagnossystem, avsedda för bruk inom sjukvården. I svensk, sjukvård finns diagnoserna F81.0 Specifik lässvårighet och F81.1 Specifik stavningssvårighet. Den förstnämnda täcker svårigheter både med läsning och stavning; den senare endast skriv- och stavningsproblem. Symptombildning vid båda dessa diagnoser ska kännetecknas av ”Specifik och klart försämrad utveckling” av läs- respektive skrivförmågan. Problemen får inte bero på låg mental ålder, synproblem eller inadekvat skolgång. Inget sägs om hur grava svårigheterna måste vara.

ICD-10 förekommer i specialistversioner; bl a har Svensk Foniatrisk-Logopedisk Diagnosklassifikation utvecklat en egen sådan. Där är ordalydelsen kring diagnoserna som rör läs- och skrivsvårigheter lite annorlunda.
Ett annat internationellt diagnossystem, som i Sverige främst används inom psykiatrin är DSM-IV.

315.00 Lässvårigheter
A Läsprestationen, mätt med standardiserade, individuellt genomförda tester avseende läsfärdighet eller läsförståelse, är klart under den förväntade nivån för personer i samma ålder, med motsvarande intelligensnivå och åldersrelevant utbildning.

B Störningen enligt kriterium A försvårar i betydande grad skolarbete eller andra aktiviteter som kräver läskunskaper.

C Om sensorisk funktionsnedsättning finns med i bilden är lässvårigheterna mer uttalade än förväntat.

315.2 Skrivsvårigheter
A Förmågan att uttrycka sig i skrift mätt med standardiserade, individuellt genomförda tester (eller vid funktionsbedömning av skrivfärdighet), är klart under den förväntade nivån för personer i samma ålder, med motsvarande intelligensnivå och åldersrelevant utbildning.

B Störningen enligt kriterium A försvårar i betydande grad skolarbete och andra skrivaktiviteter som kräver förmåga att uttrycka sig i skrift (t ex att skriva grammatikaliskt korrekt eller att disponera en text).

C Om sensorisk funktionsnedsättning finns med i bilden är skrivsvårigheterna mer uttalade än förväntat
(Medicinskt diagnosregister DSM-IV)

Skola
I författningar som gäller skolan nämns varken dyslexi eller läs- och skrivsvårigheter. Elever med dessa funktionshinder ryms inom begreppen ” elever med svårigheter i skolarbetet” och ”elever med behov av specialpedagogiska insatser”. Rektor har skyldighet att tillse att det upprättas åtgärdsprogram för elever som behöver särskilt stöd. (Se Lagar och förordningar)

Högskola och arbetsliv
På högskolan kan elever med funktionshinder få tillgång till specialhjälp och anpassade datorer. Den definition av funktionshinder som man utgår från inom högskolan är den som finns i Lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan.