Hur kan man veta om en person, som lär sig svenska som andraspråk, har dyslexi?
Det kan vara svårare att upptäcka dyslexi hos personer med annat modersmål än svenska och det finns heller inga färdiga recept på hur man bäst går tillväga. Indirekt information kan här få stor betydelse för att bättre förstå problemen. Det kan vara stor skillnad mellan olika individer som har svenska som andraspråk beträffande hur väl de behärskar sina språk och vilka förutsättningar de har för att utveckla språken. Därför är det värdefullt att skapa god insikt i varje elevs användning och inlärning av båda språken.
Genom indirekt information – intervjuer etc. snarare än testning – kan man också få kunskap om eventuella problem med läs- och skrivinlärning på förstaspråket liksom eventuell ärftlighet*. Det finns studier kring hur man bättre skulle kunna anpassa diagnosinstrumenten till elever, vars skolspråk kan antas vara svagare än modersmålet. Det kan man göra t.ex. genom att utgå från språkoberoende aspekter av språkliga förmågor, som fonologisk medvetenhet. Specialpedagogiska skolmyndigheten håller på att översätta ett norskt material, som finns för flera språkområden, Flerspråkig kartläggning av avkodning och läsning.
* jämför studier av självskattningsscheman, t.ex. Schulte-Körne G, Deimel W and Remschmidt H (1997): Can self-report data on deficits in reading and spelling predict spelling disability as defined by psychometric tests? Journal of Reading and Writing. Issue Volume 9, Hedman, C (2009) Dyslexi på två språk. En multipel fallstudie av spansk-svensktalande ungdomar med läs- och skrivsvårigheter. Diss. Centre for Research on Bilingualism. Stockholm University Hyltenstam, K. (2003), Modersmål och svenska som andraspråk. Ingår som kapitel i: Skolverket (utg.) Att läsa och skriva – en kunskapsöversikt om språk i utveckling. Stockholm: Skolverket.
